söndag 13 oktober 2013

Att övervinna rädsla och obehag

Träningsdos vecka 41:

Månd - styrketräning/1 tim
Tisd   - löpning/4,2 km
Onsd - simning/1 100 m
Tors  - styrketräning/1 tim
             cykling/19,9 km
Fred  - IDW/30 min
             poweryoga/30 min
             löpning/6,5 km
Lörd  - -----
Sönd - yinyoga/1 tim 15 min

Vackert att se på, men det gjorde mig orolig...

Ibland behöver man utmana sig själv på olika plan, och exempelvis försöka övervinna rädslor och obehagskänslor.

Som när jag (för att kunna genomföra Tjejklassikern) i januari 2011 började träna simning inför Vansbrosimmets tjejlopp. Fram till dess hade jag kanske simmat ett par hundra meter i bassäng som längst, och kände alltid ett stort obehag. I öppet vatten var jag livrädd, och simmade aldrig där jag inte bottnade.
Blotta tanken på att genomföra 1 000 meter i kallt, djupt och mörkt vatten var följaktligen, på fullaste allvar, kraftigt ångestframkallande.

Operation bröstsimträning inleddes alltså i Nolhagahallens 25-metersbassäng tillsammans med de andra Gudinnorna. De första två åren var tekniken fullständigt urusel, jag var pinsamt långsam och det tog massor av tid att ta sig fram och tillbaka mellan kakelplattorna. Dessutom var det dödstråkigt, men jag simmade
 på och sakta men säkert avtog rädslan.





Genom att simma nära bryggans trygghet och med våtdräkten som en slags säkerhet, så lyckades jag klara av Vansbro i juli 2011 – men det tog sina modiga 40 minuter att ta sig i mål. Ungefär lika lång tid tog det även att simma Göteborgssimmet i Delsjön året därpå trots att jag då hunnit träna i 1½ år...

I år hände dock något; jag blev vän med vattnet, och fick helt plötsligt in lite rytm i simningen! Kom liksom på hur jag skulle andas in och ut, gå under vattnet med huvudet, ta ordentligt tag med armar och ben och liksom sträcka ut och ”vila” på varje simtag. Svårt att förklara (och det är säkert inte så man ska göra), men genom det här har jag i alla fall orkat öka på farten lite grand, och idag klarar jag att simma 1 000 m inomhus på ca 33 minuter. Det är inte snabbt, jag vet, och som någon fisk i vattnet lär jag aldrig bli.




Men det absolut viktigaste är att jag inte är ett dugg rädd längre, vilket gör mig både lycklig och stolt. Nu känns det bara roligt, skönt och på något vis avslappnande meditativt att simma. Och jag längtar till onsdagsmorgnarna -
långt trodde jag nog aldrig att jag skulle nå!

På återhörande!







2 kommentarer:

  1. Underbart min duktiga simkamrat!

    SvaraRadera
  2. Ja, så himla fantastiskt faktiskt att simrädslan försvunnit.
    Grymt vacker eklövsbild!!

    SvaraRadera